5. Föreställningsförmåga

Den högsta graden av systemkomplexitet hittar vi, mig veterligen, än så länge fullt utvecklad endast hos människan. Det handlar om en förmåga att kunna fantisera och föreställa sig olika scenarior. Förmågan kan finnas i enklare form hos vissa djur, men inte i den utsträckning den gör hos människan.

Förmågan möjliggör testande, i tanken, av olika mål och handlingsalternativ. Därigenom blir det möjligt att ställa upp planer för hur olika mål ska uppnås. Förmågan möjliggör också föreställningar om sådant som hittills inte existerat i sinnevärlden. Den möjliggör skapandet av olika föreställningsvärldar.

Sådana föreställningsvärldar kan utgöra effektiva ramar för både beslut och agerande; effektiva i bemärkelsen att de inriktar alla delar av systemet på att nå de mål som uppställts. Föreställningsförmågan ger också stor flexibilitet i att bedöma, och ändra, mål och handlingssätt, åtminstone om den föreställningsvärld beslutet fattas utifrån är tillräckligt rik.

Vid en jämförelse med djuren verkar människan vara mycket mer flexibel tack vara sin föreställningsförmåga. Däremot är djuren mer ”strömlinjeformade” i hur de anpassats till sin nisch.

Skillnaden verkar rimlig om man jämför en flexibel dator med ett datorliknande system som designats för en speciell uppgift. Den specialdesignade maskinen kommer att vara optimerad på ett sätt som en flexibel multisyftes-maskin* inte kan vara.

Vi kan alltså konstatera att människan och mänskliga målinriktade grupper verkar utgöra de mest komplexa former av målinriktade system vi känner till.

______________________________________

* Observera att en dator bara liknar människan i det att den kan användas flexibelt och inte är designad för enbart en uppgift. Den liknar däremot inte människan i att den i sig skulle vara ett målinriktat system av samma komplexitetsgrad. En dator används av människan för att uppnå de mål denne eftersträvar. Så ytterst fyller datorn människans mål och fungerar alltså som ett undersystem.