Målinriktade och icke-målinriktade system

En skillnad som kan vara viktig att göra mellan olika typer av system är den mellan målinriktade och icke-målinriktade.

Med målinriktade system menar jag system som antingen är skapade i syfte att uppnå vissa mål; eller åtminstone med fördel kan betraktas "som om" de vore skapade i sådant syfte. Ett exempel på det sista kan kanske vara gener som man kan tänka på som om de har målet att kopiera sig själva.

Med icke-målinriktade system menar jag då motsatsen; det vill säga alla system som inte kan anses vara skapade för att uppnå mål, eller som kan vara lämpliga att analysera utifrån en sådan betraktelse. Ett exempel på det är solsystemet.

Solsystemet kan ses som bestående av solen, planeterna och gravitationskraften som verkar mellan dem. Exempel på fenomen som uppstår beroende på hur solsystemet fungerar är planeternas dygns- och årstidsväxlingar. Det verkar dock inte lämpligt att tänka på dessa som mål vilka systemet är inriktade på att uppnå. Även om solsystemet skapar vissa effekter är det inte rimligt att betrakta det som målinriktat.

Alla målinriktade system finns inom livssfären

Alla målinriktade system jag känner till är antingen biologiska system eller system skapade av människan. Alla målinriktade system verkar alltså uppstå inom livssfären.

Exempel på målinriktade system är organismer, samarbetande grupper av organismer, mänskliga organisationer och vissa maskiner. Det sista exemplet visar att målinriktade system inte måste bestå av biologiskt liv. Att jag ändå menar att de finns inom livssfären beror på att de är skapade av människor; det krävs levande varelser för att de ska kunna uppstå.

Alla system inom livssfären är däremot inte målinriktade

Även om målinriktade system bara verkar finnas inom livssfären uppstår även icke-målinriktade system här. Ett exempel på det är den ordning som skapas genom den så kallade "osynliga handen". En ren marknad är alltså att betrakta som ett icke-målinriktat system.

Ett annat exempel på icke-målinriktade system är den totala samlingen organismer på jorden. Livet på jorden som helhet har, enligt evolutionsteorin, inget mål. Detsamma bör gälla många ekosystem. Ur andra perspektiv än evolutionsteorins materialistiska, mekanistiska kan dock även dessa system ses som målinriktade. Mål de då troligen kan sägas eftersträva är i så fall balans och harmoni.

Genom att göra distinktionen mellan målinriktade och icke-målinriktade system ökar vi, oavsett perspektiv, vår förståelse för hur olika system inom livssfären fungerar; till exempel genom att studera vad som är gemensamt för respektive typ av system. 

Självutvecklande system - handlingsfrihet

Ett målinriktat system har, per definition, ett eller flera mål det eftersträvar. Om det har förmåga att utveckla sig själv så kommer det rimligtvis göra det i syfte att öka chansen att nå målen.

Men om omvärlden är föränderlig är det inte självklart hur systemet ska utveckla sig. Det mest gynnsamma alternativet är då rimligtvis att generellt öka handlingsfriheten och därmed flexibiliteten. Det gäller särskilt så länge sådan ökning inte medför några stora kostnader.

Om vissa handlingsförmågor historiskt visat sig vara återkommande gynnsamma bör det också vara extra viktigt att skydda och bevara den handlingsfrihet dessa förmågor medfört.

Ett självutvecklande system bör alltså komma att utveckla målet att skydda och öka sin egen handlingsfrihet.

Systemkomplexitet och organisationsteoretiska element

Organisationsforskarna Göran Ahrne och Nils Brunsson har utformat en organisationsteori som består av fem element. Teorin har som utgångspunkt att det handlar om beslutad ordning. De fem elementen är regler, sanktioner, övervakning, hierarki och medlemskap. Jag kommer här att analysera teorin utifrån komplexitetsnivåerna hos målinriktade system.

En anledning till att göra en sådan analys är att det förefaller rimligt att betrakta organisationer som just målinriktade system. Eftersom de dessutom skapas av människor, och i sin verksamma form utgörs av en grupp människor, bör de gå att förstå utifrån beskrivningen av systemkomplexitet.

Beslut

Eftersom människan är en varelse med föreställningsförmåga är också hennes beslutsfattande potentiellt väldigt komplext. Men som vi redan sett förekommer en rudimentär form av beslut redan hos den enklaste formen av system (0. Beslutsfunktion och handlingsförmåga). Ju mer komplext system desto mer komplex blir också beslutsfunktionen.

Även om människans beslutsförmåga kan vara väldigt komplex är den alltså inte väsensskild från beslutsfunktionen hos enklare system. Människans flexibilitet möjliggör dock en nästan obegränsad mängd beslut till skillnad från enklare systems begränsade uppsättning. Men det är viktigt att komma ihåg att ramar för de beslut som kan fattas i en mänsklig organisation sätts av den eller de föreställningsvärldar som präglar beslutsfattarna.

Regler

Den mest rudimentära formen av regler kan sägas förekomma i system av komplexitetsnivå 1 (Fler delar och/eller flexibla delar), där olika situationer kräver att olika delar aktiveras; eller att flexibla delar agerar olika beroende på situation.

Oavsett hur detaljerat beslutet i detta avseende är så utgörs det av något vi kan betrakta som regler. Regler är alltså specifikationer på vad som ska göras, och vilka delar av systemet som ska göra det, i syfte att nå målet eller målen.

Regler, som vi vanligen tänker på dem, förekommer dock snarare på komplexitetsnivå 4 (Inlärningsförmåga / självorganisering). De har nämligen generellt en nära koppling till inlärning. I mångt och mycket går regler att betrakta som det som är ”rätt” att göra. Det gör att de också har nära koppling till sanktioner.

Sanktioner

Även sanktioner har alltså med komplexitetsnivå 4 att göra. Inlärning sker genom att ett beteende belönas eller bestraffas. På så sätt ökar tendensen att upprepa respektive undvika ett beteende. Sanktioner är alltså direkt kopplade till regler genom att regler är påbud om beteenden som belönas eller bestraffas.

Övervakning

För att följande av regler och brott mot dem ska kunna belönas respektive bestraffas måste detta upptäckas. Därför måste någon form av övervakning också förekomma i anslutning till regler och sanktioner. Även övervakning är på så sätt kopplat till komplexitetsnivå 4.

Hierarki

Behovet av någon slags hierarki uppstår på komplexitetsnivå 2 (Delar med beslutsfunktion [undersystem]) eftersom det då finns undersystem som kan fatta beslut. En beslutsordning måste alltså finnas för att systemet ska kunna röra sig enhetligt mot rätt mål. Utan beslutsordning kan systemet börja röra sig åt motstridiga riktningar genom att olika undersystem fattar olika beslut som drar åt olika håll.

Medlemskap

Behov av något slags medlemskap dyker upp på komplexitetsnivå 3 (Delar som kan ingå i andra system) eftersom risken att en del av systemet börjar agera utifrån ett annat systems beslut, inriktade på andra mål, då uppstår.

Hos djur är den enda frågan om medlemskap mellan djuret självt, som ett eget system med egna mål, och den grupp djuret är medlem i. Medlemskapet handlar alltså i de fallen om i vilka avseenden medlemskapet i gruppen ska ha högre prioritet än de individuella intressena. Anledningen till att djuret inte kan tillhöra andra grupper är att medlemskapet till gruppen är genetiskt bestämt.

Samma behov ur kollektivets synvinkel finns även i mänskliga grupper. Men för människan är medlemskap ännu mer komplext eftersom en individ kan vara medlem i många olika grupper. Människan kan visserligen ha en närhet till en viss grupp beroende på genetisk släktskap men är inte bunden till den på samma sätt som djuren.

Beroende på människans föreställningsförmåga kan hon tillhöra många olika grupper. Därför blir problemet alltså hur medlemskapet i en viss grupp ska avgränsas gentemot medlemskap i andra grupper.

Det här är alltså ett problem som inte finns i djurvärlden eftersom djur inte har föreställningsförmåga. Eftersom människan är ett system av komplexitetsgrad 5 (Föreställningsförmåga), och tenderar att förstå sådant som elementen utifrån erfarenhet som är kopplad till föreställningsförmågan, kan det vara svårt för oss att förstå hur elementen fungerar när ingen föreställningsförmåga finns.

Det är dock värdefullt att förstå elementen på en mer generell systemisk nivå. För att försöka skapa sådan förståelse ska jag ge en kort beskrivning av hur elementen fungerar i djurvärlden. Jag ska bara först ge en sammanfattande bild av det som hittills sagts om hur elementen hänger samman med komplexitetsnivåerna:

0. Beslutsfunktion och handlingsförmåga → beslut (rudimentär form)
1. Fler delar och/eller flexibla delar → regler (rudimentär form)
2. Delar med beslutsfunktion (undersystem) → hierarki
3. Delar som kan ingå i andra system → medlemskap
4. Inlärningsförmåga / självorganisering → regler → sanktioner → övervakning
5. Föreställningsförmåga

Som vi kan se är inget av elementen direkt kopplat till föreställningsförmågan (nivå 5). Jag tänker dock föreslå ett sjätte element i anslutning till denna komlexitetsnivå. Men först ska vi titta närmare på hur elementen fungerar i djurens värld.

Elementen i djurvärlden

Alla djur som har nervsystem är själva system av komplexitetsgrad 4 (Inlärningsförmåga / självorganisering) och det gäller även det större systemet ifall de lever och samverkar i grupp. Enklare djur utan nervsystem är av lägre ordning. Men det större systemet när de samverkar som grupp kan ändå vara av komplexitetsgrad 4 och ha inlärningsförmåga. Det gäller till exempel bakterier.

Howard Bloom har i boken ”The Global Brain” föreslagit att samordning hos alla grupplevande djur, från bakterier till elefanter, kan förklaras utifrån några enkla funktioner. Jag kommer här att göra en delvis utbyggd egen tolkning av Blooms beskrivning och jämföra den med organisationsteorins fem element.

Djur har ofta stor fördel av att leva i grupp. Fler individer tillsammans är i många avseenden starkare än en ensam individ. Till exempel kan gruppen sprida sig för att hitta föda. Ett annat exempel är att den kan dela upp arbetet och skapa specialisering. Gruppaktivitet behöver dock ordnas för att kunna ge fördelarna. Detta sker genom några olika funktioner.

En sådan funktion är medlemskap, vilken i naturen till stor del bestäms av genetisk närhet mellan individer. Grupptillhörighet är en förutsättning för att individen ska veta vilka den ska samarbeta med. Bloom nämner bland annat krig mellan grupper om resurser vilket till exempel förekommer hos bakterier. Det är alltså viktigt för individen att veta vilken grupp den tillhör.

En annan funktion är regler, vilket i djurvärlden handlar om att utföra gruppviktiga beteenden. Ett sådant beteende är att härma andra i gruppen. Genom att härma andra i gruppen skapas enkelt en synkronisering som ofta gynnar gruppen. Ett annat gruppviktigt beteende är att självuppoffrande bidra till gruppen och inte åka snålskjuts. Ett tredje beteende är sådant agerande som gynnar gruppen, till exempel skaffa föda eller besegra fiender.

En tredje funktion är hierarki, eller social status, vilket i djurvärlden bestäms av hur väl individen utför gruppviktiga beteenden. Social status kan också påverkas av vilken potential individen överhuvudtaget har att gynna gruppen (det tredje beteendet som nämns ovan). Det gör att starka, friska individer ofta får högre status än svaga och sjuka. De med högst status i gruppen blir i större utsträckning härmade av de med lägre status – de bestämmer alltså därigenom hur gruppen ska bete sig.

En fjärde funktion är sanktioner. De som utför gruppviktiga beteenden belönas genom att få mer resurser (de får till exempel äta först) medan de som inte utför gruppviktiga beteenden bestraffas. Som jag redan påpekat är förutsättningen för sanktioner att beteendet iakttas så att det kan bestraffas eller belönas. Denna funktion tas dock i det här sammanhanget för givet och omnämns inte särskilt.

Elementen i människans värld

Eftersom människan har en evolutionär historia gemensamt med andra djur kan vi anta att drivkrafter som ligger bakom de samordnande funktioner som förekommer hos alla grupplevande djur beskrivna ovan också finns hos människan.

Så verkar också vara fallet om vi ser till människans tendens att vilja tillhöra grupper, att spontant känslomässigt uppleva skillnader i social status (ibland baserat på, till synes, irrationella grunder), att spontant härma (tänk till exempel på hur gäspningar smittar), att följa normer, med mera.

Vi verkar ha drivkrafter som gör att vi spontant tenderar skapa elementen. Till exempel verkar identitetssökande ungdomar härma varandra i kläder och annat och skapa en grupptillhörighet, ett slags medlemskap.

Människor tenderar också att se upp till vissa individer, och tilldela dem högre status, och se ner på andra - och på så sätt skapa hierarkier. De härmar också spontant de som de ser upp till och högstatusindivider beteenden kan komma att bli normer, en slags regler.

Nyfikenhet på hur andra sköter sig och upprördhet över när människor bryter mot normer vittnar om drivkrafter som är inriktade på övervakning och sanktioner.

Vi kan alltså anta att kultur, eller institutioner, kan skapas genom dessa drivkrafter. Men drivkrafterna som kan tänkas vara kopplade till de fem elementen är inte det enda som påverkar. Även föreställningsförmågan bidrar.

Föreställningsförmågan och det sjätte elementet

För människans del finns möjligheten till ytterligare ett organiserande element – att förändra föreställningar. Genom kommunikation kan vi direkt påverka andra människors föreställningar. Det ger oss möjlighet att påverka alla fem elementen; men dessutom vilka mål som gruppen (systemet) ska sträva mot.

Vilka mål gruppen ska sträva mot kan påverkas kommunikativt genom att man utmålar mål som väldigt positiva eller, om man vill att gruppen ska undvika att sträva mot vissa mål, som negativa. På samma sätt kan man höja eller sänka värdet på personer, delgrupper, regler, beteenden, normer och annat.

Om till exempel värdet på gruppen som helhet upplevs öka genom det som kommuniceras kommer även det upplevda värdet av medlemskapet att öka. Ett annat sätt att påverka medlemskapet, och lojaliteten till gruppen, är att utmåla ett hot, till exempel en yttre fiende, som bara gruppen kan skydda mot.

Mål och handlingsförmåga

Slutligen vill jag föreslå att det är rimligt att lägga till ytterligare två element baserat på beskrivningen av systemkomplexitet. De baseras på det mest grundläggande hos ett målinriktat system.

För det första är ett målinriktat system just inriktat på ett eller flera mål. Det innebär att vilket eller vilka målen är är en viktig aspekt av systemet. Det är också viktigt i vilken utsträckning systemet lyckas uppnå målen. Om det överhuvudtaget inte lyckas saknar ju systemet existensberättigande. Biologiska system som misslyckas kommer till exempel att dö.

För det andra innehåller beskrivningen av den lägsta komplexitetsnivån att systemet har handlingsförmåga. Hur denna förmåga ser ut gör stor skillnad i systemets beteende; hur det kan agera för att uppnå mål och hur stora chanser det har att nå målen.

Det verkar alltså rimligt att komplettera samlingen element med elementen mål och handlingsförmåga; åtminstone om elementen ska beskriva mänskliga målinriktade grupper.

De åtta elementen blir då; mål, handlingsförmåga, medlemskap, hierarki, regler, sanktioner, övervakning och föreställningar.

Nivåer av komplexitet hos målinriktade system

Denna text (med vidhängande undertexter) syftar till att undersöka och beskriva olika nivåer av komplexitet hos målinriktade system. Med målinriktade system menas här allt ifrån biologiska sådana till maskiner byggda i syfte att uppnå vissa mål (åstadkomma vissa resultat). Även om andra system existerar, som till exempel fysikaliska sådana, verkar de inte lika lätt låta sig beskrivas som målinriktade.

För att komma fram till de komplexitetsnivåer som presenteras här har ett brett koherens-inriktat tänkande använts. Det innebär att jag har letat efter både motexempel och bekräftande exempel för att styrka rimligheten (även om väldigt lite av detta redovisas i texten). Även deduktivt tänkande har använts för att betraktelsen ska hänga samman logiskt.

Läsaren ombeds att betrakta förslaget av nivåer som en hypotes som kan förbättras genom fortsatt koherens-inriktat jämförande och deduktivt resonerande. Jag tror dock att de utgör en bra startpunkt för ett fortsatt sådant arbete. Nivåerna är:

0. Beslutsfunktion och handlingsförmåga
1. Fler delar och/eller flexibla delar
2. Delar med beslutsfunktion (undersystem)
3. Delar som kan ingå i andra system
4. Inlärningsförmåga / självorganisering
5. Föreställningsförmåga

0. Beslutsfunktion och handlingsförmåga

Ett system som är inriktat på att uppnå ett specifikt mål måste som minimum ha någon slags förmåga att agera och någon slags funktion som bestämmer när det ska agera eller inte. Jag väljer här att kalla denna bestämmande funktion för beslutsfunktion.

Ett klassiskt exempel på ett sådant enkelt system, med beslutsfunktion och förmåga att agera, är en termostat som känner av temperaturen och aktiverar eller av-aktiverar en värmekälla för att nå målet att hålla en bestämd temperatur.

1. Fler delar och/eller flexibla delar

Om ett system är flexibelt, och alltså kan göra fler saker, ökar komplexiteten jämfört med icke flexibla system. Flexibilitet kan bero på en flexibel del som inte är bunden till endast ett agerande; eller att systemet består av flera olika inflexibla delar som var och en har olika funktion.

Den ökade flexibiliteten i systemets möjliga agerande speglas av en ökad komplexitet i beslutsfunktionen. Denna måste välja mellan de olika handlingsalternativen och alltså bestämma vad som ska göras.

Flera handlingsmöjligheter möjliggör också att systemet kan ha flera olika mål. Det innebär i sådana fall att beslutsfunktionen även måste välja vilket, eller vilka, mål som ska eftersträvas i en given situation.

2. Delar med beslutsfunktion (undersystem)

Om en eller flera delar av ett målinriktat system i sig har beslutsfunktion, och utgör ett slags undersystem, ökar komplexiteten ytterligare. Det gör bland annat att konflikter kan uppstå i systemet.

Undersystemen kan dessutom i sin tur ha undersystem, och så vidare. Därför kan komplexiteten, och därmed risken för konflikt, växa mycket. Sådan ökad komplexitet medför ett behov av ökad komplexitet även hos beslutsfunktionen för att den ska kunna motverka eventuella konflikter.

3. Delar som kan ingå i andra system

En ytterligare ökning av komplexitet, jämfört med mindre komplexa system, får vi i fall en del utgör en resurs som kan användas av olika undersystem. Detta ökar risken för konflikt ytterligare och därmed också behovet av mer komplex beslutsfunktion.

Men en del av ett system behöver inte bara kunna ingå i olika undersystem. Den kan även ha potentialen att ingå i helt andra målinriktade system. I sådana fall uppstår en konkurrenssituation. Denna kanske kan lösas ifall de två målinriktade systemen ingår i ett övergripande målinriktat system men så behöver inte vara fallet.

Det gör att systemet kanske också behöver ha som mål att säkra tillgången till delen som riskerar ”kidnappas”. Systemet kommer i så fall alltså att behöva agera i syfte att uppnå målet att behålla delen inom systemet och kanske också agera i syfte att det andra, konkurrerande, systemet inte längre ska ha tillgång till delen.

4. Inlärningsförmåga / självorganisering

Relativt komplexa system behöver inte nödvändigtvis ha inlärningsförmåga. Med andra ord behöver de inte ha förmågan att kunna omorganisera sig själva beroende på resultaten av deras målsträvan. De kan alltså vara helt förutbestämt regelstyrda.

Komplexiteten ökar dock ytterligare om systemet också har någon form av inlärningsförmåga. Sådana system är än så länge relativt ovanliga bland, av människan skapade, maskiner. De är däremot vanliga i djurvärlden.

5. Föreställningsförmåga

Den högsta graden av systemkomplexitet hittar vi, mig veterligen, än så länge fullt utvecklad endast hos människan. Det handlar om en förmåga att kunna fantisera och föreställa sig olika scenarior. Förmågan kan finnas i enklare form hos vissa djur, men inte i den utsträckning den gör hos människan.

Förmågan möjliggör testande, i tanken, av olika mål och handlingsalternativ. Därigenom blir det möjligt att ställa upp planer för hur olika mål ska uppnås. Förmågan möjliggör också föreställningar om sådant som hittills inte existerat i sinnevärlden. Den möjliggör skapandet av olika föreställningsvärldar.

Sådana föreställningsvärldar kan utgöra effektiva ramar för både beslut och agerande; effektiva i bemärkelsen att de inriktar alla delar av systemet på att nå de mål som uppställts. Föreställningsförmågan ger också stor flexibilitet i att bedöma, och ändra, mål och handlingssätt, åtminstone om den föreställningsvärld beslutet fattas utifrån är tillräckligt rik.

Vid en jämförelse med djuren verkar människan vara mycket mer flexibel tack vara sin föreställningsförmåga. Däremot är djuren mer ”strömlinjeformade” i hur de anpassats till sin nisch.

Skillnaden verkar rimlig om man jämför en flexibel dator med ett datorliknande system som designats för en speciell uppgift. Den specialdesignade maskinen kommer att vara optimerad på ett sätt som en flexibel multisyftes-maskin* inte kan vara.

Vi kan alltså konstatera att människan och mänskliga målinriktade grupper verkar utgöra de mest komplexa former av målinriktade system vi känner till.

______________________________________

* Observera att en dator bara liknar människan i det att den kan användas flexibelt och inte är designad för enbart en uppgift. Den liknar däremot inte människan i att den i sig skulle vara ett målinriktat system av samma komplexitetsgrad. En dator används av människan för att uppnå de mål denne eftersträvar. Så ytterst fyller datorn människans mål och fungerar alltså som ett undersystem.